Hej bloggen!



Sen jag kom ned till Stockholm så har mitt självförtroende sjunkt ned till botten. Att ständigt måsta ha typ tusen saker att göra och sen känna att man inte hinner med det och inte får ut nått av det känns så frustrerande.
Jag har jobbat idag, och jag älskar verkligen att jobba och hålla på med sånt som jag verkligen brinner för. Men hela tiden så känns det som om människor försöker få mig att känna mig sämre än vad jag är. Och sånt hatar jag! Bl.a. då jag håller på med en kund så blir jag verkligen RASRANDE då någon kollega eller nått kommer och lägger sig i det jag gör bara för att "hon/han tycker att deras sätt är bättre"...  (Visst, deras sätt kanske är bättre många gånger, men vad spelar det för roll då det handlar om typ vilket sätt jag säger "Hejdå" till en kund..(?):S  (Vad fan spelar det för roll?!) Och om jag vill säga "god jul", så säger jag det! eller...? :S


Den tyngsta grejen

Men den tyngsta grejen just nu i mitt liv är min kära vän som ligger på sjukhus nu i Leukemi och har bara dom senaste dagarna blivit sämre och sämre.. Jag har inte skrivit så mkt. om henne i bloggen, just för att det är ett jobbit ämne för mig.
Men saken jag vill komma till är att jag hela tiden får skuldkännslor för att jag inte är där hela tiden.. Trotts att jag verkligen gör mitt yttersta för att vara där så känns det som om jag är dum mot henne eller inte helt enkelt räcker till. Min vän har alltså inga föräldrar eller nära syskon, så jag är typ hennes närmsta närstående.

Det räcker typ bara med att jag måste gå och handla efter jobbet innan jag åker till henne, så får jag skuldkännslor för att jag inte är där. Och det är verkligen SKIT jobbit! :(

Till poängen..

Iaf. så mitt i all denna stress så kom det idag in en kund som jag såg tittade länga på mig fram och tillbaka. Och trotts att min kollega gick fram och frågade om hon ville ha hjälp så ville hon inte ha det. Men så fort jag blev ledig så hoppade hon fram och ville ha min hjälp. Under tiden som jag hjälpte henne så fick jag en kommentar av henne som löd: "Du är verkligen duktig du för att vara så ung. Jag tror tyvärr många inte lägger märke till det". Och vad hon egentligen menade med det vet jag inte. Men GUD SÅ GLAD JAG BLEV! Jag har inte fått typ EN ENDA riktigt menad kommentar sen jag åkte. Och det där värmde verkligen mitt hjärta! :)

När stämningen är låg, brukar jag alltid ge possitiv och personlig beröm, vilket många lägger märke till. Men man får sällan nått tillbaka när nere märker jag... (?)


Dagens tankar och slutsattser

Jag får se hur jag gör med allt detta efter jul. Men jag känner verkligen nu att jag snart skiter i allt och bara fokuserar på Elvira. För ingen ska få mig att känna mig dålig bara för att dom gjort på "sitt lilla sätt i 10år".. Jag är självklart inte den bästa mannen på bygget, men jag har jävligt mycket i mitt bagage för att bara vara 20år!